Det lyser ett bloss både höst och vår hvareviga qväll, hvarteviga år, Så blekt uti dimman på svartan sjö, och flämtar på ängsliga strandens snö På stranden ståndar ett adeligt slott, se'n Folkungatid så gammalt och grått, Med väldiga murar och fönster mång, som dagar på året, den tid så lång Och Stjernarp, så heter det adliga hus; med gammaldags konst, utaf sten och grus, Af manliga armar muradt och bygdt, och står i evärdliga tider tryggt Och Roxen, så heter den svallande sjö: der finnes ej holme, der finnes ej ö; Tre rinnande vatten hvar timma och stund, der råkas tillsamman och stifta förbund I forntiden var det vid gården en man, och Stejnarpe-Fiskare kallades han. Han rodde i nickande vassen sin båt, båd’ dagar och nätter, så våt, så våt Han lade ut nät med krokar och svek, i vattnet för menlösa fisken i lek Och gäddan i lönliga snaran han dref, och fångade ålen på silverref Och blef uti borgen på glänsande fat, af svenner framburen den kräsliga mat Och främmande gäster vid Herrskapets bord, de tala om Fiskarn berömliga ord Skön Fröken hvar natt genom fönstret såg, från högan loft på villande våg; På underbart sinne och tankar så rik, och såg på den ensliga facklan i vik Så kommer en Jungfru med rosenkind , och åker på böljan i nattlig vind, Hou åker i blänkande silfverkorg : skön Fröken hon anar en morgondagssorg De mörkgröna hingstar frusta nu svårt, och skaka de guldsmidda remtygen hårdt Af loddriga mahnar blir sjöböljan hvit, och dåsar och kvälfver båd hit och dit Den listiga hafsfru tyglar sitt spann, så smal var hon snörd som en lilja, och grann I skimrande gör del som azursten, och axlarne lyste som elfenben Kring ådrigan hals, kring snöhvitan hand, klart blänkte de rader af skönaste band Med dyrbara perlor båd röda och blå, och rika guldringar på fingrarna små Och fiskaren var både modig och varm, han hade ej sofvit på jungfruarm: Hvarendaste tärna i slottet som fans, hon drömde om Fiskarn, om krona och krans Men ve er, J arma olyckliga mör! i famnen av hafsfrun kärestan dör När ottan är kommen och hanen gal, då vaknen J opp till tårar och qval Den hafsfru bortröfvar den fagraste ros, han ror och han ror, men ej hinner sin kos Hon kvälfver omkull sin brudgumes båt, som firar sitt bröllop med rop och med gråt Hos bruden han somnar i blåhvitan säng, och strömkarlen slår på sin festliga sträng; Det vågiga sparlakan sänker sig matt, och brudfacklan lyser i mörkan natt Hon lyser ännu både höst och vår, hvareviga qväll, hvarteviga år Så blekt uti dimman på svartan sjö, och flämtar på ängsliga strandens snö S.J. Hedborn. (Född 1783. Pastor i Östergöthland. – Dikter i Poet Calender, – Minne och Poesi. Link. 1835.